Fortsatt jobb med min lilla innergård

May 19, 2013, 2:55 pm

Det tar på att jobba med kroppen. Har inte lidit särskilt mycket av någon muskelvärk men däremot har händerna tagit rejält stryk. Karpaltunnelsyndromet kickade in med full styrka efter förra helgens slit men lugnade ner sig ganska fort ändå. Känner hur jag blir svullen på nätterna och just det sätter igång karpaltunnelsyndromet. Värmen kom ju över ett dygn och glömde bort hur man gör när det är varmt ute på nätterna - öppna fönster och balkongdörren jag har i sovrummet. Fick gå upp mitt i natten och öppna upp här, totalt genomsvettig. Dricka mer vatten är också viktigt!
Men - jag ÄLSKAR värmen! Synd att den försvann så fort...
Igår, lördag bestämde jag mig för att syssla med något "lättare" än att bygga färdigt odlingsbänk nummer två.
Byta ut nätet jag har som sitter från planket på innergården för att inte Isis ska hoppa ut. Viltnät var ju redan inköpt och få bort det fula hönsnätet har jag velat länge. Utmaningen var nog faktiskt att få upp ett stöd i form av en 45x45. Det blev en del sågande och spikande för att få det på plats. Insåg också när jag började hamra fast nya klammer med häfthammaren att jag fått rätt bra snits på att träffa rätt! Övning ger färdighet.
Tog många pauser i värmen men njöt samtidigt av det.
Sedan bytte jag plats på mina trädgårdsmöbler för den stora gruppen tog för mycket plats vid planket.

Viltnätet syns inte så mycket vilket också är bra. Rejält sträckt och fint uppsatt!

Sågade av 5 cm på det stora trädgårdsbordet för det var lite för högt. Sandpapprade och oljade in bordet och satt på plats. Träbiten under ena benet ligger där för att just den stenplattan är lite lägre än de andra. Fick ha det så även med det andra bordet. Har inte riktigt bestämt hur jag ska mysa till det men det ska upp mer blomlådor/krukor och amplar.

Vill ha någon form av bambupinnar under viltnätet så jag kan hänga upp lite lyktor och någon ljusslinga kanske...det går jag och lurar på. Min Visteria har nog dött och även Klematisen på utsidan, plus den ena klätterrosen som var tänkt att klättra i nätet som ett naturligt parasoll. Nu har jag i alla fall en plats att sitta på i solen på morgonen och även varma kvällar.

Isis har fått en ny favoritplats!

Idag söndag var det dags att avsluta odlingsbänk nummer ett. Dottern kom och vi gick ner till ICA och köpte åtta säckar jord som vi fyllde på i bänken, plus den jord jag hade hemma sedan innan.

Sedan gick jag igenom alla jordgubbsplantor, delade dem, klippte bort allt som var dött och Samantha klippte hål i fiberduken och så satte vi alla plantorna. Det blev ca 60 stycken, vilket var mer än jag räknade med. Så nu är hela bänken full med jordgubbar! Får jobba med nästa bänk så fort jag har tid och det är bra väder. Nästa helg är det Majornas stora loppis på söndagen och den missar jag inte, så jag får hoppas lördagen bjuder på bra väder.

Får man äta jordgubbar när man är lchf:are?

Ja, det får man och med tanke på att jordgubbar är en av de "frukter" som innehåller mest besprutningsmedel som säljs i affärerna så känns det extra bra att ha egna, ekologiskt odlade som man kan stoppa rakt i munnen utan att bekymra sig. :)

Kommer njuta av varenda jordgubbe som kommer upp i sommar! :)

↧

Odlingsbänkarna är klara!

May 27, 2013, 8:48 am

≫ Next: Sesamknäcke

≪ Previous: Fortsatt jobb med min lilla innergård

Problem är till för att lösas och jordproblemet var nog det som var lika svårt som att köpa brädor med tanke på att jag inte har någon bil och sonens bil är så liten...men jag tänkte ändå att jag skulle låna hans bil och åka och köpa de 25-30 säckar som behövdes för den sista odlingsbänken. Men att låna den där bilen är nog svårare än att bära hem jorden för hand. Sonen är ALLTID upptagen och ALLTID på väg någonstans.
Ringde honom i torsdags och frågade OM han kunde hjälpa mig att hämta jord för jag hade räknat ut att det går att trycka in åtminstone tio säckar i taget så det skulle bli max tre vändor att hämta det.
Kände att jag var tvungen att bli klar med bänken på lördagen för söndagen skulle gå till att fira Mors dag med min dotter och Megaloppisen i Majorna - något vi gjort de senaste åren.
Han hade ju absolut inte tid men jag kanske kunde få låna bilen på lördagen, sa han i telefonen.
Okej!
Det var bara att gilla läget!
Fredagen kom och jag åkte iväg och köpte foder till katterna.
Det foder jag köpte innan som var utan tillsatser och konserveringsmedel som heter Cenaturio funkade inte alls - båda katterna gick och skrek efter blötmat hela tiden för de gillade inte fodret och Cesar blev sakta men säkert magrare och magrare. Visst, fin päls men ett skellett. Så nu gäller Orijen igen, högproteinfoder!
Zooaffären på Kaggeledstorget har ett bra sortiment och fick även veta att de har hemkörning för en 50-lapp om man inte orkar hämta själv. Hade ingen Dra-maten-vagn med mig men det gick att bära säcken då den är vaccumförpackad...
Trött öppnar jag porten hemma och vad får jag se?
Jo, det här:

Sonen snickrar för glatta livet och har inte bara det: Han hade köpt 25 säckar jord och målat bänken också!

Jag blev obeskrivligt GLAD!

Det är inte ofta Oliver gör något sådant här för mig. Visst, han hjälper till om jag ber om det men att ta egna intitativ som det här, det har nog faktiskt aldrig hänt förut.

Jag var så glad att jag bara gick omkring och kvittrade glatt och pussade på honom.

En stund senare kom även Samantha!

Jag satt och njöt av en kaffe i soffan medan Oliver och Samantha slutförde takramen och nitade fast viltnätet...jag fick INTE hjälpa till!

Tyvärr fick Oliver sticka innan allt var klart för han skulle iväg och jobba men då var det i princip bara jorden kvar att häva över i bänken, vilket jag och Samantha gjorde.

Sedan var det bara att så lite frön: sallad, tre sorter, kruskål, mina små blomkålsplantor, gräslöken som höll på att dö i en kruka och häpp - det var KLART!

Det blev faktiskt färdigt!

Det är knappt jag tror det själv!

När vi ändå höll på så flyttade vi krukor och fixade lite till innan det var så sent att även Samantha var tvungen att åka hem.

Dagen efter träffades vi på stan och jag köpte vinkeljärn till hörnen på ramarna, som jag skruvade dit senare på lördagen.

Nu är de bara lite pill och plock kvar: Ställa ut och sätta upp de krukor jag har i vanliga fall med blommor, byta ut de rosor som dött, köpa örter och ja, jag ska BYGGA en liten odlingsbänk för örterna också av spillvirket jag har kvar. Men det ser jag som småjobb i jämförelse.

Nu har äntligen värmen och försommaren kommit på allvar så jag behöver inte gå och bekymra mig över att det ska komma frost eller att man ska frysa häcken av sig när man vaknar på morgonen. Hela naturen är GRÖN!

HDR-bild fotat i dalen här hemma i torsdags.

↧

Sesamknäcke

June 2, 2013, 1:25 pm

≫ Next: Det är så tyst

≪ Previous: Odlingsbänkarna är klara!

När jag var på Majornas Megaloppis träffade jag en av min dotters grannar och fick smaka på ett sesamknäcke som hon bakat då hon fick veta att jag också kör LCHF och ja, det var så där GOTT som bara knapriga knäcken kan bli och ja, ärligt, jag saknar det ibland. Räknade snabbt ut vad som fanns i detta knäcke och var lite kaxig och sa att det där kan jag baka också...
Visst, jag googlade och fick upp ett sesamknäcke men det var INTE som det som dotterns granne bjöd på.
Lurat och undrat vad som var skillnaden...vad som saknades.
I fredags tog min käre, stora son studenten! GLADA mamman som grinade av sådana där moderskänslor som bara mammor kan få när deras barn gör stora grejer i livet.

Vi avslutade dagen med att ses hemma hos Samantha i Majorna och satt och mös på balkongen med lite vin och innan vi drog vidare så dök grannen upp på sin balkong och jag var snabb som attan och frågade vad exakt hon hade i sina knäckebröd.

Jominsann, det var rätt ingredienser men mycket mer av allt men hon gör lite som jag: Har i sakerna på en höft så här blev min version:

400 gram skalade sesamfrön (Saltå Kvarn, hela paketet)

5 stora ägg

4 dl riven ost (idag blev det västerbottensost)

3 tsk Himalyasalt

1 tsk torkad timjan

ca 1 dl ekologisk, kallpressad rapsolja

Vispa upp äggen, riv ost, blanda ner alla ingredienserna i det uppvispade ägget.

Ta fram två bakplåtar och lägg upp hälften på varje. Jag använde bakplåtspapper men jag tror inte det behövs egentligen. Använde en slickepott och bredde ut smeten, det går om man liksom brer ut smeten, inte duttar för då fastnar det på sleven...

In i ugnen på 185 grader i 20 minuter. Jag tog en plåt i taget.

Medan plåt nummer två är inne, så tog jag min pizzaslicer och skar upp i lagom stora bitar och vände på dem.

När plåt nummer två var färdig, stängde jag av ugnen och gjorde likadant med plåt nummer två och sedan ställde jag in båda plåtarna i eftervärmen.

Efter ca en timme tog jag ut dem och lade dem på grillgallret och lät dem stå inne en timme till.

De blev JÄTTEGODA! Knepet är osten för när osten "torkar" så blir den knaprig. Känner att min mage fixar det här knäcket som är utan fiberhusk och linfrön.

Smakbit: Majonäs, salami och brieost!

Resten av dagen har ägnats åt att rensa rabatter, bygga två blomlådor av restvirke och bara försöka ta vara på de solstrålar som varit idag. Värmeböljan verkar vara över för denna gången.

Isis hittade en ny sovplats ute på gården idag också!

↧

Det är så tyst

June 20, 2013, 10:26 am

≫ Next: Snart kommer dagen...

≪ Previous: Sesamknäcke

Jag har inte orkat blogga särskilt frekvent den sista tiden och det beror på många olika saker; en del kan jag berätta om och andra inte. Har bland annat blivit utsatt för lögner, skitprat och förtal i min vardag som gjorde att jag hamnade i något slags chocktillstånd - särskilt när det kom från ett håll där jag inte ens själv visste att det fanns något otalt att hantera. Många gamla känslor kom upp till ytan som jag sedan länge trodde var bearbetat och glömt men när något händer i ens vardag som påminner om något man varit med om innan så poppar det upp och gör lika ont som det gjorde första gången.
Jag är "allergisk" mot lögner och förtal då jag är uppväxt med det, likaså med mobbing då det var min vardag under hela min skoltid men även efteråt. Som tur var hade jag människor omkring mig som både stöttade mig och även fick mig att inse det jag egentligen vet: Jag är bra som jag är. Alla reaktioner från andra beror inte på mig utan på dem själva. När någon bestämmer sig för att snacka ner någon, förtala och ljuga om en annan person så sitter det i dem själva och sällan i föremålet för det men just när man får veta det, då är det lätt att glömma det och börja tänka på vad JAG har sagt och gjort som "förtjänat" att bli utsatt för det. Alla behöver inte tycka om alla, inte ens mig, men det innebär inte att man behöver utsätta någon för skitprat, lögner och förtal, för det. Om någon retar sig på mig så får de lära sig att hantera det - det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att vara ärlig mot mig själv och andra och inte döma ut mig själv för att någon inte nödvändigtvis håller med mig eller gillar mig.
Jag föll och jag reste mig relativt snabbt igen...för att falla igen men av en helt annan orsak.
Min syster ringde förra måndagen och berättade att vår pappa (den far jag har växt upp med) hade blivit inlagd på sjukhuset med lunginflammation. Jag ringde sjukhuset på tisdagen och fick veta att det var ganska allvarligt men ändå stabilt och sjuksköterskan trodde och hoppades på att det skulle ordna sig och att han skulle bli frisk men det fanns ett problem: Han har leukemi sedan några år tillbaka (den sk ofarliga versionen) och blodcirkulationen var dålig etc.
Sedan gick det snabbt. På fredagen på väg ut från jobbet ringde min syster igen och berättade att han blivit flyttad till IVA och nersövd för behandlingen hjälpte inte för alla hans röda blodkroppar var helt borta. Hans kropp var så trött att den lilla energi som fanns kvar behövdes till behandlingen. Jag ringde IVA och fick veta mer och förstod att det var riktigt allvarligt. På vägen hem, på spårvagnen ringde jag Oliver och Samantha och båda sa att de ville åka in för det kanske var sista gången de fick se sin morfar...så vi åkte in till sjukhuset - jag och mina tre barn.
Att se sin far för första gången på sex år, nersövd med en syrgasslang i munnen var rent jobbigt. Han var varm som en kamin och svettades jättemycket.
Jag lade mina händer på honom och gav honom det enda jag kunde ge: Reiki (helande energi) och pulsen gick upp några slag och även blodtrycket men inte så mycket eller så stabilt som jag hade önskat. Jag kände hans hjärta slå och trycket i hans huvud, vilket gjorde att jag blev helt varm och röd om öronen...men samtidigt så kändes det som om det redan var försent. Det fanns ett motstånd i hans kropp och efter någon timme "hörde" jag honom säga att han ville vara ifred. Vi åkte därifrån och visste att min bror var på väg ner med sin familj från S-holm. Pappa skulle inte vara ensam.
Oron för vad som skulle hända släppte ju inte så när jag vaknade dagen därpå så var det långa samtal med brorsan, syrran och jag bestämde mig för att vänta till nästa dag med att hälsa på igen. Jag gjorde det enda jag kunde göra när huvudet var fullt av oro: Jag städade uteförrådet och hela gården. När jag var klar med det skulle jag gå och handla mat men hann inte komma så långt förrän jag fick ett sms från min bror: - Pulsen var på väg ner...
Det blev kortslutning i skallen och jag bara vände och gick hem och ringde IVA:
- Kom, det är inte försent men kom NU.
Oliver och jag kastade oss i bilen och på 50 minuter var vi på sjukhuset.
Ungefär en timme senare var pappa död. Jag stod hela tiden vid hans sida med min bror, hans sambo och pappas fru och såg vår pappa dra sitt sista andetag...den som varit med om att en nära människa dött vet hur det känns. Det går inte att sätta ord på det - alla har olika upplevelser men det är ändå samma.
Jag skulle kunna skriva massor om vad som hände och hur jag kände, känner och tänker men det gör jag inte av hänsyn till både vår pappa och familjen.
Det blir begravning i början på juli och just nu känns det som varje dag är bara en transportsträcka till den dagen. Det är värst på kvällen och morgonen - mitt på dagen funkar det för då har jag fullt upp med jobbet men varje liten tanke och handling som påminner om honom gör ont.
I minnesrummet hade personalen på IVA lagt Lupiner i hans hopknäppta händer och denna blomma kommer jag alltid hädanefter förknippa med vår tokiga, snälla, galna, hårda pappa som vi älskade så mycket.

↧

Snart kommer dagen...

July 3, 2013, 12:28 pm

≫ Next: På tredje dagen kom sorgen...

≪ Previous: Det är så tyst

...då begravningen ska ske av vår pappa. Fredag klockan ett är det dags för begravningscermonin. Han ska kremeras så det lär dröja ett tag till innan han är i jorden, så att säga.
Syskonen är på väg ner till Göteborg - de kommer i morgon. Det är "roligt" att få träffa sina syskon men orsaken är inte rolig.
Sorgen kommer i små portioner som nästan ångest och nej, jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig av vare sig mig själv eller alla andra som kommer. Jag vet inte ens vilka som kommer.
Jobbar en vecka till efter detta sedan är det semester och jag känner att det kommer behövas!
Då kanske jag orkar ta tag i den här bloggen igen.
Kram på er alla som ändå läser!

↧

På tredje dagen kom sorgen...

July 8, 2013, 3:49 am

≫ Next: Semestern är inledd

≪ Previous: Snart kommer dagen...

Det är något "magiskt" med den tredje dagen efter att något hänt. Det är alltid den jävligaste dagen när man slutar röka, slutar käka socker, skiljer sig, föder barn och tydligen även när någon dör eller begravs.
I fredags var det klimax - begravningscermoni - dagen som man gick och väntade på sedan dödsögonblicket. Jag var känslomässigt stressad innan vi kom iväg men i kyrkan blev jag lugn. Hade planerat att sjunga tillsammans med sönerna men visste inte om jag skulle klara det. När säckpipan ljöd i den lilla kyrkan brast det och tårarna rann men det var förlösande för just när det var dags att sjunga var jag lugn igen. Vi sjöng,även om det var lite osäkert och orepeterat så klarade vi det.
Vi var nog alla lite utpumpade efteråt men åkte vidare till Alingsås och åt middag tillsammans, jag, barnen, syskonen och syskonbarn plus respektive. Efter middagen åkte min syster och hennes familj tillbaka uppåt och jag och min bror med sällskap åkte till Göteborg. Ingen verkade vara särskilt ledsen, bara medtagna...
I lördags drog jag, brorsan och hans sambo ut mot Nääs och hade en fantastisk dag med vacker väder, natur och historisk mark. Inga gnälliga barn, bara vi nördiga föräldrar som fick förkovra oss i det vi gillar, natur, historia, god mat och inget stress.
Igår åkte bror och sambo vidare och plötsligt var jag själv igen...men sönerna var hemma och vi grillade och innan dess hade jag fullt upp med att bygga en tvättställning av restvirket som fanns kvar och tvätta kläder i min "nya" tvättmaskin som jag fått.
I morse var det dags att åka till jobbet men jag kom inte så långt: Tankarna vällde in över mig om pappa och hans sista år.Tårarna och paniken fick mig att vända tillbaka hem igen. Jag är så jävla arg på hans fru! Jag brukar inte anklaga någon för saker och ting för alla har ett val, även min far men hans fru är inte värd mycket i mina ögon just nu. När min bror sa igår att pappa förstod att hans fru faktiskt var sjuk och skallen full med hjärnspöken, då brast något i mig. Han hade själv förstått det jag försökte få honom att förstå för sex år sedan men då vägrade han lyssna och vände sig från mig och jag fick inte umgås med honom längre...men i slutet visste han att jag hade rätt. OM jag hade vetat det så hade jag kunnat hjälpa honom de sista åren kanske. Nu fick jag inte det och det måste jag leva med. Det försvårar mitt sorgearbete - ilskan över att jag inte fick göra någon skillnad för honom. Jag är full av hämndtankar - hon ska fan inte få något efter pappa. Ja, jag har inga fina tankar om henne någonstans - jag hatar henne just nu och hon kommer vara ett sår som aldrig kommer läka. Man kan dö av psykisk sjukdom när man har den för nära sig. Hon skulle ha sökt vård för 20 år sedan så hade inte det här hänt! Det var inte hon som tog hand om pappa när han var sjuk - det var han som tog hand om henne...
Nu sitter hon där i huset, i skiten, kattpisset och misären och där kan hon sitta!

Jag har alltid "skojat" om att jag vill åka till Indien och brännas på bål vid Ganges när jag dör men jag har insett en sak: Att dö handlar inte om den som dör utan om de som lever kvar.

Min dotter frågade i bilen efter kyrkan om det fanns några alternativ till den där Gangesgrejen och jag sa att hon fick göra som hon ville. Det blev inget bra svar för hon började bråka med Adam som inte ville prata alls om den dagen jag ska dö.

Jag har lovat mig själv att jag ska skriva ett brev om det som mina barn kan läsa när jag har dött. Det kommer utgå från dem, inte från mig för jag förstår nu att det viktigaste inte är hur och var jag begravs utan hur och var jag begravs för deras skull - så de kan hantera sin sorg efter mig. Man får lära sig i livet att inte ha några olösta konflikter för man vet aldrig när någon dör i förväg. Jag känner att de konflikter jag hade med pappa inte var en konflikt utan ett missförstånd pga valet han gjorde när han gifte sig. Jag är inte arg på min far och jag vet nu att han inte var arg på mig så vi hade ingen konflikt men däremot finns det en massa frågetecken som jag nog aldrig får svar på.

När jag dör ska det inte finnas några frågetecken. Jag önskar att mina barn inte kommer sörja mig men det vet jag att de kommer göra och jag ska försöka göra det så bra som jag bara kan för att de ska kunna hantera det.

Det är det enda vi kan göra som föräldrar, lämna efter ett brev som tydligt hjälper dem att hantera sorgen.

↧

Semestern är inledd

July 20, 2013, 3:56 am

≫ Next: Fiskgryta à la Maria

≪ Previous: På tredje dagen kom sorgen...

Under alla år som jag jobbat har jag aldrig kunnat välja semester utan man har antingen blivit arbetslös eller fått "order" om att ta semester under den tid så utbildningen har sommaruppehåll. I år kunde jag välja och valde att ta den från halva juli till halva augusti - den tid då det brukar vara som varmast och...nog fick jag rätt!

Inte många moln här inte! Inte på himlen i alla fall, bara privat. Livet efter pappas begravning går i slow motion med tanke på bouppteckning, arv osv. Jag har ingen arvsrätt men jag blir ändå involverad då pappa ändå var den enda pappa jag haft. Det har blivit en djupdykning i släktforskning och vi (jag och min bror) har varit och hälsat på en av pappas kusiner, en helt underbar man på 88 år som är pigg som en 18-åring. Där fick vi höra massor med roliga historier och även ren historia om släkten på far och farfars sida. Däremot var det tunnare om farmors sida och vi kunde konstatera att alla de bilder och foton som vi fick med oss från pappas hus i måndags är mest från farmors sida. Så mycket bilder jag har scannat den här veckan! Jag är väldigt glad över mina foto-kunskaper och min scanner och lagt ner många timmar på detta. När man är ung och frisk tycker man inte förfäder är så intressant men när någon går förlorad blir man plötsligt intresserad av vad det är för bagage denna människa hade med sig. Pappa var från en lantbrukarsläkt och tydligen också en väldigt "mäktig" sådan. Därför hade de råd att ta fotografier, både i studio och hemmavid. Stora träffar med många människor - det verkar som de aldrig var ensamna. Stora barnaskaror, släkt och vänner, nära och ofta. Den ensamhet som pappa kände måste varit stor i jämförelse med den barndom han hade och även när jag och mina syskon var små. Då fanns släkten närmare än den gör nu. Men det är klart, bor man i samma samhälle/by, då är det lättare än, som vi syskon, som är utspridda från Göteborg i söder till Lycksele i norr. Då är det lite svårare att komma över på en fika.

Känner att jag och min bror har hittat tillbaka till den närhet vi kände för många år sedan då vi bodde i U-hamn. Vi delar den känslomässiga sorgen efter pappa som våra två systrar inte riktigt känner, då de inte växte upp med pappa på samma vis. Relationen till en människa är helt känslomässig, inte biologisk, det är bara att konstatera. Det spelar ingen roll att jag inte träffade pappa de sista åren, mitt känslomässiga band med honom grundar sig på det liv jag delade med honom och alla de minnen jag har. Det gör ont att inse att han inte finns mer, det gör jätteont!

Så min semester går i sorgens tecken även om jag uppskattar det otroligt fina vädret.

Har även blivit mambo - min dotter har flyttat hem igen i väntan på ett eget boende. Det är jättemysigt att ha henne här, både som sällskap och en person som också bidrar i hushållet och praktiskt. Vi kör lchf på vanligt vis och njuter av grillat, sommargrönsaker och bär. Inget fattas oss! I mina odlingsbänkar växer det så det knakar, både i jordgubbsbänken och i kål - och salladsbänken. Igår testade vi Svartkålen, jag strimlade den, fräste den i smör med peppar, salt, chili, vitlök och lät den puttra i lite creme fraiche. Ett gott tillbehör till den grillade kotletten.

Det är lätt att slarva när det är sommar och semester med maten men samtidigt är det lättare än annars att faktiskt hålla sig till lchf - med alla fräscha grönsaker och tillbehör. Jag "unnar" mig de stora turkiska körsbären som säljs nu, det gör jag varje sommar men när säsongen är över, då är det över för mig med.

Vi har ätit ganska mycket ute på restaurang och tyvärr kan man inte välja bort allt, tex att det är stekt i margarin men annars funkar det med en köttbit och sallad till tex.

↧

Fiskgryta à la Maria

July 21, 2013, 2:02 pm

≫ Next: Första delen av min sommar, en liten sammanfattning...

≪ Previous: Semestern är inledd

Tänkte göra fiskburgare men insåg att det inte skulle räcka till tre hungriga, stora barn så det blev en fiskgryta istället.
Två paket torsk
Några skivor överbliven, rökt lax
En påse fryst bladspenat
En påse fryst blomkål (ICAs båda två)
En stor burk creme fraiche och lite grädde, ca 1 dl.
En burk färskost med pepparrot
1 msk citronsaft
en gul lök
Vitlök efter smak
Peppar, salt, chili, franska kryddor
Smör

Smält smör i en stor gryta/panna, fräs lök, vitlök och kryddor. Häll i bladspenaten och låt den tina i smöret, häll i creme fraiche, grädde och citronsaft. Blanda ihop och häll i blomkålen och lägg fisken överst. Lägg på lock och låt småputtra tills blomkålen är mjuk.
Var inte rädd att salta och peppra, både spenat, blomkål och fisk "äter" salt.

Blev dessutom sugen på någon kaka och såg ett recept häromdagen på Mazarinkladdkaka men naturligtvis hade jag ingen kaka eller bittermandelolja så jag gjorde min egen version men hade basreceptet framför mig:
Jag gjorde dubbel sats för den lilla klicken smet som blev räckte inte för att fylla min kak-pajform.

Ingredienser:
60 gram smör
2 ägg
3 dl mandelmjöl
1,5 msk kokosmjöl

3- 3½ msk steviaströ
1 tsk vaniljpulver
2 msk vispgrädde

Smaksättning
2 msk citronsaft

Gör så här
Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Blanda alla torra ingredienser Rör ner smör, ägg och grädde. Grädda mitt i ugnen i ca 17-20 minuter.
Servera en klick vispgrädde och tex hallon till.

↧

Första delen av min sommar, en liten sammanfattning...

July 21, 2013, 4:09 pm

≫ Next: Zucchini - och ostspett

≪ Previous: Fiskgryta à la Maria

Ja, som ni vet så började inte min sommar så bra när min far blev sjuk och på mindre än en vecka på sjukhuset.
Kvällen innan begravningscermonin åkte jag, min dotter, bror och hans dotter ut och plockade Lupiner. De blommor som fick bli en symbol för honom, då det var just Lupiner han hade i sina händer i minnesrummet efter att han dött. Vi hade mycket Lupiner på vår barndomsgård så det kändes mer personligt än att gå till en blomsteraffär och köpa en bukett.

På väg till begravninscermonin.
Nervös och ledsen.

Dagen efter åkte jag, min bror och hans sambo till Nääs och nördade loss bland slott, trädgårdar, vatten och vacker natur. Det behövdes! "Slippa" alla tårar och sorg. Vi avslutade dagen med lite god mat på Nääs Fabriker och en liten rundtur i Tollered. Jag valde en förrätt med lite kallskuret, ost och en god kräm med tomater i.

Här är några bilder jag tog under vår dag omkring området. Underbar dag.

Samma dag hade jag fått en tvättmaskin av en väns pappa och på söndagen åkte min bror och hans sambo hem och jag satt och lurade på hur jag skulle hänga tvätten nu när jag hade tagit bort all gräsmatta och satt stenplattor överallt. Resultatet blev att jag drog ut hela tvättlinan från torkvindan och byggde en tvättställning av restvirket jag hade kvar från odlingsbänksbygget. Lagom till tvättlinan skulle upp kom Oliver upp ur sängen och jag fick lite hjälp med det sista.

Sommaren innebär lite "lättare mat". För vem vill stå inne i köket och laga mat i timmar när solen lyser och värmen äntligen har kommit? INTE JAG!

Här är en av middagarna jag svängde ihop efter en dag på jobbet: Mozarellasallad och ugnsbakad skinkstek. På det stora fatet finns egenodlad sallad, mozarella, färsk lök, kvisttomater, oliver, flingsalt och svartpeppar. Sås med creme fraiche, majonäs, vitlök, citronsaft, salt, svartpeppar, färsk timjan, ruccola och blåmögelost. En bit skinkstek i ugnen kryddad med örtagårdsblandning, anchochilli, svartpeppar och mycket smör.

Den här utsikten mötte jag varje eftermiddag när jag klev av spårvagnen hemma i Angered. Snacka om sommarkänsla!

Denna måltid lagade jag för att fira inledningen av semestern, en paj med skinka, purjolök och champinjoner. Det absolut bästa pajdegreceptet är:

3 dl mandelmjöl

0,5 dl skalade sesamfrön

1 msk fiberhusk

1 tsk salt

40 g smör

1st ägg

Mixa mandelmjöl och sesamfrön i blender/mixer och blanda sedan ner resterande ingredienser och mixa till en deg. Tryck ut i pajform eller springform och nagga botten med gaffel, låt vila i kylskåp ca 30 min. Grädda skalet i 175 g i ca 10 minuter tills skalet fått lite färg. Ta sedan ut och höj ugnen till 200 grader.

Jag har äntligen lärt mig att göra RÄTT när jag gör fyllningen: Lägg riven ost i botten på pajskalet, lägg i fyllningen, toppa med resten av osten och sedan häll i äggstanningen! Toppa gärna med lite smör!

Nu spelar det ingen roll vad du fyller din paj med - du kommer alltid att lyckas!

Så var det dags för min bror att komma ner igen för att gå igenom pappas hus efter viktiga papper. Den dagen var otroligt tung så vis av förra gången bestämde vi oss för att åka på utflykt dagen efter. Den här gången blev det Gunnebo slott, bara jag och min bror. Det var jättevarmt ute och solen gassade barmhärtigt på oss. Jag fotade nog säkerligen 100 bilder både på blommor och ätbart! Vi avslutade dagen på Skatans Krog i Mölndals Kvarnby med vattnet strömmande utanför. Jag valde grillad hamburgare utan bröd och pommes frites och fick lite extra sallad och ost istället.

Här är några bilder från dagen, nedan.

Glömde!

Min dotter fyllde år samma dag som brorsan kom ner så vi fick fira henne på kvällen efter vår tur ute i pappas hus.

Jag bakade återigen en paj men den här gången var fyllningen räkor, lite rökt lax och sparris. Det var gott och uppskattat. Samantha fick baka tårtan som blev en lchf kladdkaka med mintchoklad i botten, fint dekorerad med vaniljgrädde och färska jordgubbar.

Samantha har flyttat hem till mig nu och även hennes katt, Leon. Det har varit en del morr och fräs men gått ovanligt bra ändå med tanke på att jag har två vuxna katter och Leon är bara några månader yngre än Cesar. En kväll fann vi honom i köket...på det här viset. Varför bilderna är suddiga är för att han gnodde runt hela tiden...på min SKÄRBRÄDA!

I onsdags åkte vi till Trollhättan och hälsade på pappas kusin och fick höra massor av intressanta historier om pappas släkt. Innan vi åkte hem svängde vi förbi Kungälv och gick till Fars Hatt och åt. Det var INTE något att rekommendera. Det var som att kliva in i en skolmatsal på 70-talet. Servitriserna var otroligt oerfarna och glömde beställningar, satte maten på fel bord osv. Maten var "okej" men absolut inte värt priset. Jag beställde in en fiskburgare med sallad och jodå, det gick att äta men ja...mina fiskburgare är godare och större än den lille fiskbiten jag fick. Den var säkerligen full med mjöl och stekt i margarin dessutom. Samantha beställde in en Cesarsallad och den simmade praktiskt taget i dressing.

Nu är min första vecka på semestern avslutad och jag lovar att försöka vara lite mer frekvent på att skriva igen. Det kommer fler tunga dagar framöver men däremellan blir det sol, värme, glada skratt och säkerligen tårar och regn emellan. Fyra veckor kvar! Glöm inte att njuta av vad naturen bjuder i sommar. Jag "vräker" i mig bigarråer just nu .Det är så gott!

↧

Zucchini - och ostspett

July 22, 2013, 6:58 am

≫ Next: Grilldags - spett med ost, zucchini, aubergine och champinjoner

≪ Previous: Första delen av min sommar, en liten sammanfattning...

Fick en idé idag när jag såg reklambladet från Lidl som sålde något halvfabrikat som kallas för grekiskt men idén var brilliant:
Man hyvlar Zucchini tunt, marinerar dem i salt och kryddor (avvattnar den). Sedan tar man stora kuber av ost, tex Halloumi och virar zucchinin kring osten, kör in ett grillspett och grillar dem!
Typ så här:

På bilden är det också vinblad, och med tanke på att vitkålen är mjuk och mjäll just nu så kan man ju använda det istället, eller varför inte svartkålen som växer i mina odlingsbänkar...
Ta ur foten ur champinjoner, fylla dem med ost och sätta dem "mitt emot" varandra på spett så inte osten rinner ut...
Nu jobbar hjärnan!
Återkommer med resultatet när jag testat!

↧

Grilldags - spett med ost, zucchini, aubergine och champinjoner

July 23, 2013, 10:23 am

≫ Next: Smörmarinerade Revbensspjäll

≪ Previous: Zucchini - och ostspett

Med tanke på idéerna jag fick igår så var det dags att skrida till verket. Den första åtgärden var att skaffa en grill då jag fick kasta den jag hade, en el-grill som gav oss stötar när vi skulle grilla sist. Nu fick det bli en traditionell kolgrill som dottern köpte på Ica för 200 kronor. Och ja...man får ju vad man betalar för:

En grill där man får gissa sig till hur den sätts ihop och dessutom saknades skruvar till hjulen och resten som inte är ihopsatt på bilden. Jag gick tillbaka till Ica och fick med mig en påse skruvar ...som inte passade.
Men, men, det gick ju att grilla i alla fall!
Efter lite bök med aubergine och zucchini som jag hyvlade i tunna skivor och sedan fick saltas av (urvattnas) och sedan kryddas med chili, spiskummin och vitlökspulver.
Jag köpte både "salladsost" (mycket salt sådan) och Halloumi, som jag skar i kuber och svepte in i de tunna skivorna av zucchini och aubergin. Satte dem på bambuspett. Champinjonerna fylldes med färskost med smak av vitlök och örter och fick en kappa av bacon i sin tur och på spetten. Hade inte varit fel att ha små tandpetare också men jag hade bara plasttandpetare. Blir inte så nyttigt...
Kött och kyckling grillades också och till det en stor skål med sallad och en ny "Gucca" med Ruccola, timjan, rosmarin, creme fraiche, majonäs och citron. (Alltid salt och peppar naturligtvis).

I väntan på grillning. Penslade på lite ekologisk, kallpressad rapsolja också.

Det är riktigt varmt: 44 grader i solen sa min termometer. Nästan för varmt för att grilla men Samantha var tapper, trots huvudvärk. Notera jordgubbarna i bänken! :)

Färdiga! Det blev många spett!

På min tallrik! Champinjon i mitten, sätter man hattarna mitt emot varandra på spettet så rinner inte osten ut. Det blev väldigt gott! Tyvärr var salladsosten jag köpte väldigt salt så de med Halloumi var populärare både i min och barnens smak.

Tyvärr slog nog värmen ut vår aptit så det blev en hel del kött och spett över men det gör ju inget, det kan man värma på i morgon och äta.

↧

Smörmarinerade Revbensspjäll

July 28, 2013, 11:12 am

≫ Next: Symptom på insulinresistens

≪ Previous: Grilldags - spett med ost, zucchini, aubergine och champinjoner

Har varit några dagar hos en väninna, på hennes sommarställe i Koberg. SÅ UNDERBART! Minns inte när jag kände sådan ro, glädje och kärlek inom mig som under dessa dagar. Att bara sitta ute och höra fåglar, insekter, åskmuller, vindprassel - ljud enbart producerade av naturen självt är absolut det bästa som finns. Jag fotade som en tok och kom hem med ungefär 350 bilder i kameran. Men inte bara fin natur och massor med djur omkring mig - även god mat! Blev så inspirerad av Lisbeths mat då hon bjöd bland annat på Kamben och en annan dag på gratinerade Aubergine med bara ost som var jättegott! Vi åt även ägg som kom direkt från hönor som gått ute och pickat på en gård och bara fått massor av kärlek och omsorg. Sådana ägg äter man inte bara med god aptit utan med ren vördnad. Tyvärr är det så sällsynt i dagens samhälle.
Lägger upp några av bilderna från dagarna på Koberg här:

Lägg till bildtext

De fina hönsen som vi åt ägg från

Underbart gott! Bara lite smör och salt och man är nöjd länge!

Jag är inte "skapt" för att bo stan, det är bara att konstatera efter dessa dagar. Inte bara för närheten till närodlat och möjligheterna man har att faktiskt både kunna odla och ha en del djur själv, tex hönor utan även för att jag verkligen kan utveckla min stora passion för foto. Att vakna av sig själv klockan sex på morgonen och bara gå rakt ut i naturen med kameran och aldrig i förväg veta vad man ramlar över; Älgar, Vildsvin, Hjortar, Hasselmöss, alla möjliga sorters fåglar och insekter etc och naturens eget skådespel. Hur kan man ens leva utan detta?

Okej, tillbaka till maten!

Inspirerad av kambenen plockade jag fram de Revbensspjäll jag hade hemma i frysen som legat där ett tag. Hm...marinad, jag hade redan bestämt mig för att tillreda dem i min Romargryta (Lergryta).

Jag gick ut i min lilla trädgård och plockade ihop färsk Rosmarin, timjan och Chokladmynta, lade ner dem i en glasskål tillsammans med MYCKET vitlök, salt, peppar, chili och smör och ner med mixerstaven.

Kletade in revbenen med smöret och lade dem i Romargrytan och där fick de stå i 2-3 timmar. Sedan in i en kall ugn och ställde värmen på 200 grader. Där fick de stå i tre timmar. Det gick inte att ta miste på att det skulle smaka gott med tanke på doften som spred sig.

Jag förvällde brysselkål och haricote vertes som jag förvällde snabbt.

När det var klart tog jag ut Romargrytan och lade försiktigt över köttet i en annan form, det var så mört att det var nära att falla isär när jag lyfte upp det. Hällde över all sky till en kastrull, stekte grönsakerna i smör och lite av fettet från köttet. Kokade ihop skyn med Creme Fraiche och lite soja - mer behövdes inte.

Superdupergott!

Sonen blev extra glad då han älskar Revben och han njöt för fulla muggar. Jag erkänner - det var gott!

Har köpt en ny mobil så nu hoppas jag att bilderna jag tar med mobilen blir lite bättre än mina föregående!

Våga prova att göra marinader på smör, verkligen gott!

↧

Symptom på insulinresistens

July 29, 2013, 4:24 am

≫ Next: Aleris, ett företag för ditt eget bästa?

≪ Previous: Smörmarinerade Revbensspjäll

Hittade en artikel på engelska om symptom på insulinresistens och började läsa den med stort intresse sedan jag gått och sagt att folk går omkring med "sockermage", det vi allmänt kallar för ölmage, kalaskula mm. Det jag har märkt de sista åren att att det inte längre bara är män och kvinnor som kommit upp i åren som har det utan även barn. En person kan vara i övrigt smal men ändå ha en bra magkula och jag har kopplat ihop det med just insulinresistens.

Detta kallas för "skinny fat" på engelska, smal kropp men stor mage.
Det jag också reflekterade över var att jag, trots min övervikt och mitt sockermissbruk aldrig fick den där uppsvällda, tjocka magen. Jodå, jag har också haft bra med bukfett men samtidigt aldrig den där kulan utan mitt fett lade sig på rumpan, benen och armarna. Hade knappt någon dubbelhaka ens. Så jag var själv lite fundersam över varför just jag inte fått diabetes 2 eller blivit insulinresistent, tills jag läste artikeln. Då fick jag svaret på att jag visst var det, men inte är det längre.

Här kommer min översättning av artikeln:

Hur vet jag att jag är insulinresistent?
Äppelformad figur eller päronformad?
Den första ledtråden på om du är insulinresistent är fördelningen av fett på kroppen, vilket framgår av bilden.
Insulinresistens kännetecknas av bukfetma, som är äppenformen till vänster. De bäddar in fettet runt midjan, och får den svullna magen - det är de klassiska tecknen. Ackumuleringen av fett runt och ovanför midjan är en varningssignal.
Har man en päronform är vikten oftast nedanför midjan, på höfterna och låren och buken är betydligt plattare. Om du är päronformad, har du sannolikt inte insulinresistens.

Hudflikar, skinnpluppar, hudvårtor etc. (Finns många namn, min anm.)

Ett annat symptom som nästan alltid är ett tecken på insulinresistens är hudflikar. Jag har haft dessa i flera år och jag önskar att jag hade känt anslutningen! Hudflikarna är små knölar eller knutor i huden, som kan sitta på halsen, ansiktet, i armhålorna eller på andra ställen där huden är skrynklig. (Mitt kommentar: Jag hade detta i armhålorna och på insidan av låren och av någon lurig anledning har de försvunnit, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag läste den här artikeln)
Mina sitter bara under min högra arm - Jag har bara ett fåtal, inte så många som på denna bild. Jag visste inte ens vad de hette, så det var svårt att forska kring detta. När jag fick reda på namnet, var allt jag fick reda på att de är ofarliga. Så eftersom de var under min arm (ej märkbar) och inte vara farlig, ignorerade jag dem!

Observera: Förekomsten av hudtaggar är en mycket stark indikator på att du har insulinresistens.
Fler källor till ovanstående påstående: http://www.medicinenet.com/insulin_resistance/page3.htm

Hyperpigmentering - Acanthosis nigricans
Acanthosis nigricansär den tekniska termen för mörka fläckar på huden. De är vanligast att finna runt halsen, under armarna, på armbågar, knän och knogar. Återigen, det är inte farligt, men om du har detta symptom, då du är mycket sannolikt insulinresistent.

Många människor har både mörka fläckar och hudflikar. Om du har det, och du ännu inte träffat en läkare - så gör det! Att veta att du har insulinresistens är det första steget till att bli frisk. Få ett fasteinsulin-blodprov gjort och det kommer utan tvekan att bekräfta det. Du bör inte ignorera dessa symtom, eftersom de säger att du är i riskzonen för att utveckla diabetes.
Ytterligare källa till ovanstående påstående: http://www.cedars-sinai.edu/Patients/Programs-and-Services/Androgen-Related-Research-and-Discovery-Center/Symptoms-and-Diagnosis/Obesity-and-Insulin-Resistance.aspx

Orsaken till varför vi blir insulinresistenta finner du här. (Klicka på den blå texten så öppnas en ny sida)

Översättningen av artikeln gjorde att jag insåg att det här även påvisar tydligt att även jag var i riskzonen för att få diabetes 2. Jag är glad att jag tog tag i min vikt ordentligt för fyra år sedan och idag har jag jag tappat ca 55 kg. Hudflikarna är borta och även de mörka partier av hud som jag hade under armarna och på låren är borta. Idag är jag inte längre i riskzonen.

↧

Aleris, ett företag för ditt eget bästa?

August 7, 2013, 9:45 am

≫ Next: Alla skyller på varandra

≪ Previous: Symptom på insulinresistens

Läser idag i dagspressen om den gamle mannen som blev inlåst i en skrubb på ett av alla äldreboenden som Företaget Aleris har och följande krönika beskriver rätt tydligt vad detta företag "kommer ifrån".
I mitt stilla sinne tänker jag att jag ALDRIG vill bli gammal. Åtminstone inte så gammal att jag behöver hamna på ett äldreboende eller sjukvårdsboende för det verkar vara mer tortyr än något annat. Inte nog med att den privata integriteten är borta, du får inte ens bestämma vilken typ av mat du får äta, när du får gå ut eller ens när du ska sova och skita.
Familjen Wallenberg är en mycket rik familj i Sverige men jag är rätt säker på att de ALDRIG skulle låta sina egna hamna på något av sina olika vårdföretag.
Jag vet att många gör sina Gastric Bypass-operationer på Aleris och med tanke på hur de beter sig så är ju frågan om de bryr sig mer om alla tjockisar de gräver i än de som bor på äldreboendena?

Det är så fina sidor, så fina ord och snack om bästa vården. OM det här är bra vård, då vill jag inte ha någon. Aleris verkar framför allt i Skåneregionen och av någon anledning är just Skåne det område, där det opereras mest i hela landet, ca 1000 om året. Detta kan man läsa i SOREG:s årsrapport.
Detta betalas av Landstinget, direkt till Aleris så ja, det tjänas ganska grova pengar på folks ohälsa.

Jag brukar "skämta" och säga att det sitter ett gäng gubbar från Livsmedelsindustrin ihop med Läkemedelsindustrin och diskuterar hur de kan tjäna mer pengar på människors ohälsa:

- Hej kompis! Jag har precis kommit på hur vi kan sälja ännu mer av den här varan som folk gillar att äta! Vi höjer sockerhalten i den, så folk blir mer sugna och köper mer och så blir de sjuka av det och då kommer de till er och behöver mediciner!
- Ja, men vilken BRA idé! Jag har precis startat ett vårdföretag och då kan jag sälja mina egna mediciner när de som blir sjuka kommer till oss!
- Underbart! Hur många miljarder dollar tror du vi kan få ut av det?
- Minst 100% mer än just nu. Tänk OM folk slutade äta vår mat, då skulle vi gå i konkurs för då skulle ingen bli sjuk!
- Ve och fasa!

Hade en liten diskussion med en person som sa att hon inte gillade att dricka vatten och därför fick vissa fysiska problem med svullnader. Hon fick rådet att äta vätskedrivande...jag frågade varför hon inte gillade att dricka vatten och hon svarade att hon tyckte det smakade metall. Jag rådde henne att hälla upp vatten i en tillbringare och smaksätta det med tex citron och ställa det i kylen. På frågan vad hon drack istället svarade hon att hon drack mineralvatten som hon köper i affären eller lättdryck. När jag påtalade att lättdryck nog inte var så nyttigt med tanke på hur mycket sötningsmedel och onaturliga saker det är i det fick jag svaret att det hade dietisten sagt att hon kunde dricka. Jag svarade bara okej för hur kan jag argumentera om vad som är bättre än vatten när en dietist sagt att det är okej med lättdryck??? Det är ca 4 sockerbitar i ett glas Lättdryck, det är "naturliga aromer" osv och basen är äppeljuice och citronsyra (Knappast naturligt) etc.

Vad är det för fel på VATTEN??? När människor inte ens kan dricka vanligt vatten är det något som är väldigt fel...något som de där "gubbarna" lyckats få folk att ändra sig - man dricker inte vanligt vatten, man måste KÖPA det i någon form! Money, money, money!

Ibland tror jag att även dietisterna får någon slags bonus från Livsmedels - och läkemedelsindustrin för att ge sina idiotråd! *blir så trött*

Hade jag lyssnat på dietisterna så hade jag inte levt idag, det är ett som är säkert och jag skämtar inte!

↧

Alla skyller på varandra

August 9, 2013, 8:29 am

≫ Next: Jimmie Lannérs Tarte flambée

≪ Previous: Aleris, ett företag för ditt eget bästa?

Läser DN:s lilla följetong om fetma och problematiken kring det. Den ena artikeln skriver att "Det är vikten som är problemet" skriven av Dan Andersson som uppenbarligen inte är en tjockis...

Medan den andra artikeln är skriven av ordförande för De Överviktigas Riksförbund.
I Anderssons artikel är allt överviktens fel, det belastar vården och samhället i ökade kostnader. Förklaringen är den "vanliga" - vi äter mer och rör oss mindre. Köttmängden vi äter idag har ökat betydligt och jämte det så har vi också blivit fetare och sjukare. Fleetwood menar att det innebär inte att man ska diskrimineras för sin övervikt och att det är ett genetiskt arv och medicinska faktorer. De människor som TRIVS med sin övervikt ska få ha den utan att bli utsatta för diskriminering, menar hon.
VISST!
INGEN SKA BEHÖVA BLI DISKRIMINERAD, oavsett storlek på sin kropp. Det håller jag med om!
MEN!
Den som påstår att man trivs med att vara tjock, tung och sjuk, ljuger! Inte bara för andra utan även för sig själv. Man kan acceptera sin kropp men att man trivs med den....nä, där går gränsen.
Men det jag känner är att ingen egentligen vill säga: - Du har rätt!
Så jag säger: - Båda har rätt - och båda har lite fel också, naturligtvis.
Jag är vare sig doktor eller ekonom eller något annat. Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet och min egen kunskap som jag ändå fått genom åren.
Ja, jag är född med en genetisk känslighet som gjort mig överviktig men om jag inte kommit i kontakt med socker på ett tidigt stadium så hade jag antagligen aldrig blivit just överviktig. Så ja, jag har blivit tjock utifrån vad jag har ätit, inget annat! Visst, det finns vältränade tjockisar, även det har jag varit - tävlingssimmade fem gånger i veckan, cyklade, sportade i skolan, dansade etc. och vägde över 100 kg - men jag var fortfarande överviktig. Jag åt för mycket! Åt jag jättemycket kött? Nej, jag är uppväxt på jordbruk och jodå, det stod kött på menyn i någon form varje dag men jag fick också lära mig att INTE äta för mycket "sovel" för det gör man bara inte - det kan bara rika människor göra. Tallriken laddades med mycket potatis och sås och den där berömda gräddsåsen, den var bara till för fina middagar. Däremot var det socker, stärkelse och gluten som det inte sparades in på. Min genetiska känslighet för just dessa gjorde mig överviktig, sockerberoende och matmissbrukande. Att samtidigt bli mobbad och diskriminerad gjorde mig också ledsen och därmed tröstade jag mig med mer socker, stärkelse och gluten.
Så nej, jag blev inte tjock för att jag inte rörde på mig.
Så nej, jag blev inte tjock för att jag åt massor med kött.
Redan i tonåren började även fettskrämseln ta tag i mig så jag drog ner ordentligt på fettet som bestod av Lätt - och Lagom på mackorna och margarinet som maten lagades i...samtidigt som sockermängderna ökade i light-produkterna.
Man fattade verkligen INTE varför man blev mer och mer tung!
De FÅ som går upp i vikt p g a medicinering kan kanske inte hjälpa det men samtidigt så borde man ju ta sig e funderare på vad det är för sjukdom man har och varför den uppstått. Det finns t ex många diabetiker (typ 2) som på fullt allvar inte tror att man kan bli frisk från det. (Symptomfri, kallas det)
Något annat som tas upp i artiklarna är också är socialgrupper och utbildningsbakgrund. Andersson menar att de flesta överviktiga finns där det är låg utbildningsbakgrund och lägre sociala grupper -inte där de välutbildade och rika bor. Har han rätt där? Japp, det tycker jag. Jag bor i ett sådant område där ohälsotalet är ca 45% högre än i övriga Göteborg och allt kan inte skyllas på att det bor många flyktingar och invandrare här för jag ser tydligt att de etniska svenskar som bor här har mer problem med kost, sjukdomar och fetma än många invandrare och skillnaden är nog inte utbildningsbakgrunden bland invandrarna för de äter ofta den mat de är vana vid från sina hemländer. Det är när de börjar anamma vår kost och våra kostvanor som problemen börjar. Kan se att t ex somalier är generellt tjockare än övriga invandrargrupper och funderat mycket på varför; De älskar sitt söta te, äter mycket pasta (influerade från det italienska köket) och mycket kolhydrater, samtidigt som de vill vara lite som "alla andra", gå på McDonalds, dricka coca-cola och äta godis. Det är svårt att säga nej till barnen när de skriker efter socker i affären -man får ju inte straffa sina barn i Sverige på samma sätt som i Somalia och ingen hjälper dem med alternativen. Missförstå mig inte nu, det finns många jättesmala somalier också! Men titta på människorna du möter när du är ute och går på gatorna i en stad med bara tanken på att titta efter människor med viktproblem...
De etniska svenskar som bor här i området har inte bara problem med vikten, utan röker mer, dricker mer och har testat droger någon gång under sitt leverne.
Ja, det kostar samhället mycket pengar och vem ska man då skylla på?
Ska man skylla det på de överviktiga, att de är lata, okunniga och inkompetenta, eller ska man skylla på samhället som låter Livsmedelsindustrin fortsätta med sitt projekt: "Ät mer skit och låt oss tjäna mer pengar på det? Eller ska man skylla på vården som på fullt allvar tror att man kan bota allt med mediciner och operationer?

Vi var friskare och smalare "förr"! Då var inte vi i närheten av den kunskap som vi besitter idag med all utbildning, allt man kan läsa i bokform och på nätet. Vill man veta så kan man finna den kunskapen!

Den här inte HEMLIGSTÄMPLAD!

Jag skulle kunna integrera LCHF i det här också; Är man ordförande i De överviktigas Förbund och anser att LCHF är en tveksam diet, då har man verkligen inte läst på om det hela eller ens försökt!

Att tycka att Livsmedelsindustrin ska erbjuda mindre portioner och inte marknadsföra godis och läsk - den enskilda individen har faktiskt ett val! Man kan inte skylla på Livsmedelsindustrin för allt, mer än på att de aldrig verkar för ditt intresse utan för sitt eget. Jag väljer vad jag vill äta, hur mycket och av vem jag köper det - det är individen som har det valet!

Det debatteras vilt just nu om den artikel i DN som handlar om "De populära fettdieterna är ett hot mot folkälsan" samtidigt. Detta bloggas det hejvilt om hos Kostdoktorn, Kostrådgivarna och Annika Dalhkvists blogg så det behöver inte jag göra. Men det hade varit roligt att läsa en rubrik som var baserad både på erfarenhet, människors egna upplevelser och "rätt" forskning där det stod: "De populära fettdieterna har minskat både problemen med folkhälsan" - för det är mer sant.

Avslutar dagens inlägg med ett litet klipp som säger mer än alla andra debattinlägg! :D

↧

Jimmie Lannérs Tarte flambée

August 11, 2013, 6:06 am

≫ Next: Varför blir vi tjocka och sjuka?

≪ Previous: Alla skyller på varandra

Jimmie är en underbar kock och fotograf som jag följer då jag älskar många av hans recept och häromdage lade han ut ett recept på Tarte Flambée, en slags fransk verison på pizza.
I hans version tillagas tarten på pizzasten i en grill. Jag har inte vare sig det ena eller det andra så jag fick göra på mitt eget vis.
Jag följde receptet på pizzabotten men istället för två runda bottnar gjorde jag en hel på bakplåt i ugnen.
När det var dags att grädda den höjde jag värme till 225 och inställningen grill.

Botten:
200 g riven parmesan
8 ägg
1,5 dl vispgrädde
4 msk fiberhusk
Lite salt
Vispa ägg, grädde och fiberhusk med elvisp, blanda sist ner osten. Låt stå ca 5 minuter. Fördela degen på två och kavla den tunnt mellan två bakplåtspapper. Grädda i grillen på pizzastenen ca 15 minuter på 175g. Bred på créme fraiche, lägg på riven gruyère, bacon och löken. Baka sedan av den på pizzastenen tills den får en fin färg.

Topping:
Creme fraiche
Gruyéreost
Kittost
Lök
Bacon

Jag hittade ingen gruyéreost, så jag valde att använda en halvlagrad, fet Herrgårdsost och istället för Kittost valde jag en svartmögelost. Det blev väldigt gott!

Efter middagen bestämde jag och dottern oss för att "fira" hennes sista helg på semestern. Så vi skojade lite med min mobilkamera men jag måste säga att jag gillar dem. Min kära dotter är så fin!

↧

Varför blir vi tjocka och sjuka?

August 17, 2013, 6:07 am

≫ Next: Testar att fasta

≪ Previous: Jimmie Lannérs Tarte flambée

Gått och funderat på det där "Varför blir vi tjocka" och vad vi gör åt det och det slog mig att vi (åtminstone många) tänker helt fel, inklusive mig själv förut när man är överviktig.
Så många gånger jag har skrivit, tänkt och talat om att man måste gå till källan, orsaken istället för att bota effekten av något.
Någon kommenterade ett av mina blogginlägg, hur jag kunde ondgöra mig över all dålig kost som människor äter när jag ändå röker. Jag har hela tiden haft med min hälsoplan att jag ska sluta röka men känner att just för mig får jag ta en sak i taget och övervikten var mer alarmerande än rökningen i det läge jag var under alla mina år. Övervikten gjorde mig inte bara tjock, trött, tung och bitter utan jag gick omkring med ständig smärta i hela kroppen, inflammationer i muskelfästen och leder etc. Det gjorde ont. Det var jobbigt. Dessutom kändes det rent psykiskt påfrestande att alltid möta människors fördomar, dömanden och kommentarer om min kropp. Konstigt nog är det inte alls lika många som kommenterar att jag röker och just i dagsläget känner jag inga direkta negativa effekter av att röka. Jag hostar inte, har inte dåligt flås osv.
Skulle jag ha det, då hade jag säkerligen haft en högre motivation till att faktiskt sluta röka. Samtidigt är jag rädd att sluta av en enda anledning: - Jag är rädd för att tappa mina nya kostvanor och börja "knarka" socker igen. Att byta ut ett missbruk mot ett annat är inte precis bra, det heller. Sockerberoendet är ingen direkt kamp idag, snart fyra år senare, men jag måste ändå leva med vissheten om att jag är det. Det försvinner aldrig precis som att jag vet att den dagen jag slutar röka är jag fortfarande rökare men en rökfri rökare.
Så ...tillbaka till varför vi blir tjocka och sjuka och vad vi gör åt det.
När någon blir tjock så är den första tanken att börja banta. Sedan har vi olika tankar på hur vi ska banta men bantas, ska det göras. En del börjar fasta, andra börjar med alla dessa måltidsersättningar som tex Nutrilett och Modifast, medan vissa tar bort, drar ner, hoppar över osv - en period! De blir av med kilona och känner sig nöjda och återgår till samma beteende som de hade innan de började banta.
Något är fundamentalt fel i det här tänket, eller hur? Måste man banta igen har man ju egentligen inte förändrat ett endaste dugg.
Hur många sätter sig ner och funderar på varför de blir tjocka?
Klart man vet varför man blir tjock? Eller hur? Hur DUM får jag bli!
Jag visste ju precis vad jag INTE skulle äta för att INTE bli tjock...ändå fortsatte jag...och ändå funkar inte det tänket: - Jag måste sluta äta kakor, godis, dricka läsk etc. för det är just DET som gör mig tjock. Vi märker direkt att vi går ner i vikt om vi slutar äta vissa saker - vi går ner i vikt - och sedan går vi tillbaka till samma saker för att återigen få banta bort de där kilona som vi fick tillbaka.
"Jag kan inte banta hela livet"

Nä, det kan man ju inte!

För VEM skulle stå ut med att dricka Nutrilett i resten av sitt liv?

Eller fasta?

Eller aldrig få äta och dricka något annat än sockerfritt, fettfritt och smakrikt?

Sallad varenda dag? Ve och fasa!

Men tänk ett steg till:

- Om du är glutenintolerant, vad måste du sluta äta då?

- Om du är laktosintolerant, vad måste du sluta äta då?

- Om du är diabetiker, vad måste du sluta äta då?

- Om du har kronisk magkatarr, vad måste du sluta äta då?

Vad då sluta?

- Jag går till doktorn och får medicin så kan jag fortsätta äta det som jag egentligen inte tål...och blir jag FÖR fet, så kan jag ju alltid operera magsäcken så jag inte kan äta lika mycket av det där som jag inte tål.

Lätt som en plätt!

Om mitt knä går sönder, då går jag till doktorn och får mitt knä "lagat" men ingen frågar varför mitt knä går sönder fast jag vet att det beror på att jag går i fel skor och ramlar gång på gång. Jag fortsätter med fel skor och jag fortsätter att ramla...

Det funkar ju inte!

Så är det med maten, livet och allt omkring oss också. Är du i en dålig, destruktiv relation så gör du slut med personen - du går inte tillbaka!

Varför går vi tillbaka till den dåliga relationen vi har med kosten i så fall?

Jag känner att jag har "gjort slut" med min dåliga relation till mat, jag tog bort det som jag inte tål och från den dagen jag verkligen fattade att jag i grunden var sockerberoende så gjorde jag det enda rätta:

- Slutade med att äta socker.

När människor med övervikt går till doktorn idag med kraftig övervikt så vill läkaren bota symptomen av övervikten, men ställer vare sig frågan till dig eller sig själv: Varför är du kraftigt överviktig?

Det är så lätt att svara att man äter fel men ändå fortsätter man göra det - även när man tex gastric bypass-opererar sig. Jag ser och läser det dagligen i de gbp-grupper jag är medlem i: - Folk kämpar som tokiga med sin vikt ändå. Vissa "sköter" sig som det så fint heter och håller sig till dietisternas kostråd och tränar som tokar för de ser att om de inte gör det, då händer inte mycket på vågen ändå, fast de är opererade.

Många går upp i vikt ändå och undrar varför men fan ta mig om jag tex föreslår att ändra på kosten...jag lär mig sakta men säkert att hålla tyst och inte trampa någon på tårna för jag är ju en sådan där knäppis som tror på LCHF...

Jag provade lågkolhydratkost som den sista utvägen ur mitt mathelvete utan att egentligen fatta hur bra det var förrän jag verkligen gav det en chans. Den befrielse jag upplevde redan första veckan jag provade har jag aldrig upplevt när jag fastat, kaloribantat, druckit Nutrilett etc. När jag insåg att jag inte bara var glutenintolerant utan även sockerberoende, det var då jag fattade VARFÖR jag fått kämpa med vikt, mat och sjukdomar hela mitt liv- det var då det plötsligt kändes så fullständigt onödigt att ha lidit så många gånger i mitt liv genom att banta. Jag hade inte behövt banta alls om jag fattat vad jag inte tålde.

Hänger du med i mitt resonemang?

Fundera över vad du inte tål?

VÅGA ta bort det!

...och du...INGEN tål tillsatser!

↧

Testar att fasta

August 19, 2013, 11:30 am

≫ Next: Oj, vad hände?

≪ Previous: Varför blir vi tjocka och sjuka?

Idag har jag prov-fastat och ja, jag har gjort ALLT fel...för det enda jag levt på idag är kaffe med en skvätt grädde, farligt nära 500 kalorier antar jag. Har gått bra ändå, hungrig som satan just nu och fått en lätt huvudvärk och kom på mig själv att jag inte druckit något vatten, så ett glas är uppdrucket nu och några till ska ner innan jag lägger mig. Men ja, jag har överlevt om inte annat. Ska testa igen på torsdag och då blir det mer ordning på mig hoppas jag - mindre kaffe med grädde och mer vatten!

Varför gör jag det här då?

Av den enkla anledningen att jag är nyfiken och allt snack om fasta har jag tagit åt mig sedan flera månader tillbaka.

Just nu står det om det i tidningarna, den så kallade 5:2 fastan. Detta förekommer inte bara inom lchf-kretsarna, utan inom alla hälso-freaks.

Fettfasta är det jag testat innan och då funkar jättebra också men ja, som sagt var, jag är nyfiken!

Dessutom är jag fortfarande ganska matfixerad så att låta bli att äta en-två dagar i veckan kan ju även få mig att släppa lite av den fixeringen.

Jag har 10-20 kg kvar och jag har bestämt mig för att de ska bort fram till nästa sommar. Jag vet ju inte hur mycket min överskottshud väger men jag tänker ändå försöka sikta på mina 72 kg så att jag har förlorat exakt 100 kg.

HÄPP!

↧

Oj, vad hände?

August 19, 2013, 9:06 pm

≫ Next: Torsdag: Fastedag två är inledd

≪ Previous: Testar att fasta

Vaknar tjugo över fem på morgonen och känner att nä, jag bara måste på toa! SWOSCH!
Går och lägger mig igen och fick gå igen några minuter senare...man undrar ju hur mycket skit finns det i ens tarmar egentligen? Med tanke på att jag inte hade ätit sedan söndag kväll och fastat hela måndagen, så när som på grädden i kaffet. Så nu sitter jag här, klockan sex på morgonen och bloggar. Började jobba igen efter semestern igår, så om två timmar börjar jag. Ha ha!
Utrensningseffekten berodde nog mer på att jag tog Magnesium igår än på själva fastan. Jag tål verkligen inte magnesiumpulvret som jag köpte. Har provat ett annat än det pulver jag köpte för att jag klagade just på att jag blir så dålig i magen och fick tipset att äta Solgars Chelated Magnesium vilket jag tål och mår bra av men det var ju slut nu och kände att det började "dra" i min ena lårmuskel kvällen innan. Den krampen är inte kul så jag vill undvika den om det är möjligt men när lönen kommer får jag köpa Solgars igen.
Det mystiska är att jag inte alls är hungrig nu men börjar dagen med en rejäl kopp fett-äggskaffe! Den som förstår vad jag har i den tror nog jag är fullständigt galen = ägg, kokosolja, smör, gurkmeja, msm och svartpeppar!
Det kan ni ju få lura på varför jag dricker! :-)

↧

Torsdag: Fastedag två är inledd

August 22, 2013, 6:37 am

≫ Next: Fastedag tre

≪ Previous: Oj, vad hände?

Ställde mig på vågen i morse - med kläderna på och tappat två kilo fast jag inte ens fastat mer en ett dygn. Idag kör vi på fastedag nummer två. Det har varit lite jobbigt för just idag var jag ute med min grupp på utflykt och det grillades mängder med kött, kyckling och serverades sallad, kakor och bröd...det var lite tjat om att jag skulle smaka eller bara ta EN men jag stod på mig fast magen kurrade otroligt mycket. Det är lätt att tänka att det inte gör något, jag kan ta den där biten kött eller kyckling och fortsätta i morgon med fastan men näääe, har jag gett mig FAN på att jag SKA ta de sista kilona nu så SKA jag det!
Jag dör ju inte av hunger även om jag är hungrig! Knasigt men så är det.

↧